Handarbete

Länge ansågs inte det textila handarbetet som konst. Det sågs som en nöjesproduktion, förlagd till hemmet, som kvinnorna ägnade sig åt när de hade tid över förr i världen, och uppvärderades inte som konstform förrän under andra halvan av 1900-talet.

NålHandarbetet, det mjuka, symboliserade hemmet och kvinnligheten, medan måleriet och skulpturen, det hårda och manliga, dominerade stadsrummet. Männen arbetade i staden och kvinnorna i hemmen.

En viktig del i den kvinnliga frigörelsen blev också därför att vägra handarbetet och textilslöjden. När kvinnorna började förvärvsarbeta på allvar under 60- och 70-talen slopade de glatt sticknålarna och symaskinen där hemma och åtnjöt kommersialismens nya villkor, som innebar att de nu enkelt kunde köpa det de behövde i stadens affärer. Allt ifrån färdigsydda gardiner till jumprar och sockor.

Stickgrafitti
Senare, runt sekelskiftet, började man istället prata om att uppvärdera tidigare generationers handarbeten. Många konstnärer menade att felet inte låg i textilierna i sig, utan i vilket värde man fyllde dem med. Vem bestämmer egentligen vad som är konst? Konst kan ju faktiskt finnas överallt.

Stadsrummen är idag klädda i konstnärliga uttryck med anonyma avsändare, som menar att folket måste få ta plats genom gatukonsten. Stickgrafitti är en slags aktivism menar många aktörer, och handlar om att typiskt mjuka former ska få ta plats i det hårda stadsrummet. Konstnärerna är vanliga människor som klär in lyktstolpar i garn och virkar vantar och mössor vilka får pryda nakna skulpturer i staden. Det är den vaga gränsen mellan proffs och amatör som gör denna sorts offentliga handarbete till en intressant och svårgreppbar konstform.